Min Sövde Halv Ironman eller när Smärtan kommer på oväntat besök

Det var med skräckblandad förtjusning som jag gick i genom utrustningen en sista gång innan jag gick till sömns. Lördagskvällen innan min premiär på HIM i Sövde började det kännas att det var på riktigt. Jag hade inte varit säker på att det skulle bli någon start trotts att jag var en av de första att anmäla mig. Orosmolnet var om min mancold som slagit ut mig, fram till och med måndagen skulle gå över. Med någon dags marginal så kände jag mig frisk och bestämde mig för att det skulle bli en heldagsutflykt till Sövde.

En klar klurighet med triathlon är alla prylar. Jag gillar i och för sig prylar och vet att djävulen brukar gömma sig i detaljerna, kommer här att redogöra för mina utrustningsmissar. Från kullamanen tidigare i år så kom jag i alla fall i håg att det var något med salt och kramp så jag packade salt i två små plastbehållare en för cykling och en för löpning. Det går nämligen inte att få tag på salttabletter i Malmö (vet någon var man får tag på sådana så tipsa gärna). I övrigt så var det i princip samma utrustning som min förra triathlon tävling i Malmö förra året då jag körde olympisk distans, egentligen var det bara energi produkter som skilde.

Utrustning HIM

Fel ett Strumpor:

Eftersom jag inte ville riskera att dra på mig en massa skoskav på löpningen bestämde jag mig för strumpor, mina favoritstrumpor för löpning i varmt väder. Dessa strumpor har låga skaft och lämnar några centimeter blottad hud mellan mina calfguards och strumpan, precis lagom för att kardborrebandet som tidtagnings chippet sitter i skulle fastna och skava upp tre små sår på min högra ankel.

Fel två Energi:

Här börjar det bli dignitet på felen. Eftersom jag har ett kontrollbehov och aldrig cyklat ett lopp med langning av dricka så bestämde jag mig för att släpa runt tre flaskor med sportdryck på de 90 km. Drickan fungerade ok SIS svart vinbär är visserligen inte jättegod men inte heller supersöt. Problemet på cyklingen var att jag enbart hade en och samma energibar, tre stycken SIS med banansmak. Efter en stund blev det svårt att tugga ner det och jag hade jättesvårt att svälja ner allt det söta. På löpningen släpade jag runt på 6 energi gel och lyckades bara få i mig en. Med andra ord så släpade jag omkring på en massa energi i onödan som jag inte fick i mig.

Fel tre obekväm sittställning på cykeln:

Här blir det riktigt besvärligt, kommer att återkomma till detta men efter en timma så kändes det som att jag borde lägga tid energi och pengar på att få rätt på ställningen i Tri-baren.

Alla ovanstående problemen var jag lyckligt omedveten om när jag anlände till Sövde på morgonen.

Photo 2013-06-09 07 47 34

Jag fick en fantastisk bra växlingsplats i tredje från väskförvaringstältet så det var helt onödigt ha min stora randiga handduk att sikta på för att hitta växlingsplatsen.

Photo 2013-06-09 08 27 47

En reflektion jag gjorde när jag höll på att duka upp inför den kommande festen var att jag har aldrig sett så många fantastiska cyklar på samma gång och alla i växlingsområdet är ruskigt vältränade. Nivåskillnaden från förra Tri tävlingen var mycket påtaglig.

Photo 2013-06-09 08 27 39

När det var dags för start kände jag mig lugn och försökte mäta upp de andra så att jag skulle komma rätt i simningen, det gäller att komma bland de som är lika snabba för då slipper man både bli översimmad och slipper simma runt folk. Gissade att jag skulle vara ungefär i mitten eller strax där efter, så i mitten fick det bli. Starten gick och jag sprang ut i vattnet.

Här är dags för en liten reflektion. Jag var äntligen i gång med min första Halv Ironman! Det är ganska få som tar sig till start och jag är en av de ger mig på äventyret. Jag kände mig stolt över att få vara en av de personer som ägnat hundratals timmar till att träna för att kunna ha möjlighet att genomföra utmaningen.Tack alla som gjort det möjligt här räknar jag in tävlingsledning, funktionärer, träningskamrater, de som gett mig goda råd och inte minst min älskade hustru Malin.

Simningen gick bra, vattnet i Sövde är minst sagt grumligt jag såg inte mina händer under vattnet. Bojarna var stora så det gick ganska bra att navigera men jag lyckades få en spark på glasögonen så de lossnade och jag fick stanna till och rätta till dem. Klokt nog hade jag badmössan över gummibandet på glasögonen så jag tappade inte dem. Jag tog det ganska lugnt hela simningen och blev mycket förvånad när jag tog mig upp ur vattnet och upptäckte att det var mycket folk kvar i vattnet.

När jag kom in till växlingsområdet blev jag mycket förvånad det var helt fullt med cyklar till och med de där riktigt, riktigt dyra…

Växlingen gick bra och stolt som en tupp kastade jag mig ut på cykeln och konstaterade med en snabb blick på klockan att simningen gått riktigt fort. Detta kändes riktigt bra! Vinterns träning hade gett utdelning! Nästan omedelbart hörde jag det där speciella ljudet av ett diskhjul i hög hastighet som passerade…

…Sen kom en till och en till och så vidare, alla cyklade om mig! jag var inte bra på att simma utan usel på att cykla!!! Det var bara att bita i hop och försöka hålla uppe tempot men oavsett hur mycket jag trampade på så flög fler och fler om mig. Jag pressade mig ned i tempobågen trampade frenetiskt hela tiden, sörplade sportdryck och försökte börja äta lite. Jag försökte förstå vad som var på väg att hända. Blev besatt av tanken av att jag måste cykla om någon, gör jag det så ordnar det sig på något sätt och jag kommer in i samma lunk som andra och tappar inte fler placeringar.

Efter ca två mil passerade jag min första medtävlare och jag kände mig glad och nöjd. Detta var ingen empatisk känsla eftersom det var en stackare som stod och fixade en punktering. Vet inte om det var därför men det var här jag fick ett oväntat och ovälkommet besök.

Jag hörde någon inne i huvudet som sa:

– Hej, det är jag som har hand om din smärta i dag!

– Bry du dig inte om mig, svarade jag och fortsatte, jag ska sakta ner lite och sträcka lite på ryggen så du behöver inte ta dig tid med mig, ta han som är efter mig i stället, det är jag som är den lilla bocken Bruse. Koncentrera dig på mellanbocken som kommer efter mig…

– Mohaha!!! Han har ju cykeltränat en massa och inte kört slut sig precis i början av tävlingen, så han rår jag inte på, det blir du och jag i dag!

– Ha, sa jag samtidigt som jag blev passerad i ett orimligt högt tempo, jag tuggar bara i mig en bar och tar det lite lugnt så löser det sig.

– Prova, sa han med lite förväntan i rösten.

Jag glufsade girigt i mig den sega söta massan sörplade en massa sportdryck och upptäckte att jag nu både blev omcyklad, hade ont i benen, ryggen nacken OCH blev illamående. Två timmar in i loppet och redan allvarliga problem. Jag tänkte jag måste resonera med smärtan vi måste kunna mötas på halva vägen men innan jag han fundera ut vad jag skulle säga så sa smärtan.

– Så här blir det om man inte cykeltränar det vet du och du har struntat i det så nu ska vi ha sällskap resten av dagen!

– Men jag har ju suttit på träningscykelen inomhus hur många timmar som helst i vinter och så har jag sprunget en massa, försökte jag.

– Man kan göra så men det är inte rätt! För att bli bra på att cykla måste man cykla och det vet du, så det är bra rätt åt dig din övermodiga latmask! det är bara att bita i hop och tänk på regel5

Jag kurade i hop mig och led, försökte äta och dricka och inte bli helt förtvivlad när jag blev omcyklad igen och igen. Började muttra för mig själv

– Vänta bara tills det blir dags för löpning då ska ni nog få se, det kan jag i alla fall…

– Men nu är det cykel som gäller, sa smärtan, så lid nu och så får vi se hur det blir med löpningen.

Sista två milen cyklade jag faktiskt om några enstaka och mentalt hjälpe det men jag hade mer och mer ont. Så äntligen dags för växling. I växlingsområdet såg det ut att vara lika fullt med cyklar nu som efter simningen. Inget bra tecken… men nu skulle det springas och det har jag gjort mycket! Själva växlingen gick faktisk bra så jag stapplade ut på den mycket fina och trevliga löparbanan med förväntningen att smärtan äntligen skulle få se hur vältränad jag egentligen är. Så nu skulle det plockas platser!

– Mohaha!!! Nu ska vi resonera om hur du borde disponerat cykelloppet, sa smärtan till mig efter någon kilometer.

Vid det här laget var jag starkt frustrerad över att den stelhet och smärta i benen som jag förväntade mig skulle släppa efter 5-10 min inte alls gav med sig.

– Nu är det så här, sa smärtan.

– Du cyklade för fort i början och fortsatte alldeles för fort resten av vägen så nu kan du förbereda dig på att vi ska följas åt resten av halvmaran, och du kan ställa in dig på att det blir ditt livs långsmamaste bara så du vet!

Det var inte så mycket att göra utan bara att stappla på och försöka att få i sig vatten och energi, lyckades med att få i mig en gel men sedan ville magen inte ha mer. Jag skiftade över till att dricka Coca cola i vätskekontrollerna och det fungerade ganska bra. Det där med att springa om en massa och plocka placeringar blev det inte så mycket med utan jag höll ungefär samma tempo som alla andra.

Sedan på näst sista varvet lyckades jag med att snubbla och slå upp båda knäna. När jag försökte resa mig fick jag kramp i lårens baksida låren. Krampen släppte så fort jag kom upp och jag kunde släppa tanken på vad gör man nu med kramp. Jag blev omsprungen av en handfull personer under tiden jag försökte få ordning på den nu ganska sargade kroppen. Nu brydde jag mig bara om att ta mig i mål.

Sista gången jag passerade motlutet på löpbanan fick jag gå för att orka så nu var jag riktigt trött.

Till sist fick jag äntligen ta mig in på målrakan och passerade mållinjen, tog emot publikens jubel en förträfflig handduk och fick äntligen sluta springa och sätta mig ned.

Stolt! men inte nöjd.

Jag tog ett sista samtal med smärtan som nu gjorde sig redo för avfärd.

– Där ser du jag vann över dig! sa jag

– Mmm… muttrade smärtan med viss irritation i rösten, men jag kommer tillbaka! Har hört något om att du ska springa ladonia mountain trophy och då du!!!

– Bara så du vet så ska jag springa en massa innan så jag är förberedd, sa jag.

– Men du kan inte orientera, så du får säkert springa länge länge… och 2500 meters stigning… vi ses på kullen!!!

Och med det avlägsnade sig smärtan och jag kunde börja njuta av att jag klarat min första Halva Ironman på strax över sex timmar.

Photo 2013-06-09 15 59 40

En underbar tävling! Nästa år kommer jag att återkomma till denna välarangerade tävling mer förberedd och vältränad. Så jag slipper få oväntat besök redan efter två timmar.

Annonser

1 thought on “Min Sövde Halv Ironman eller när Smärtan kommer på oväntat besök”

  1. Fantastiskt rolig text, Fredrik. Grattis till prestationen. Tokigt. Mycket tokigare än 50 kilometer stiglöpning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s